Blad 14 -
Frilansavdelningen
Kära frilansmedlemmar och alla andra
Jag vill önska er alla en god fortsättning på det nya året även om det gått
en tid sedan årsskiftet. Ett nytt år medföljs ofta av nya ambitioner,
alternativt återkommer gamla.
Ett stort gemensamt mål sedan tidigare är väl att höja statusen på vårt
arbete inför allmänheten. Trots en exklusiv högskoleutbildning får en
tuttimusiker även i en av de bättre betalande orkestrarna knappast högre lön
än vaktmästarna. Jämfört med andra högskoleutbildningar är våra löner
skrattretande! Hur förklarar man att kultur inte är och aldrig kan bli en
vinstmaskin på samma sätt som ett ”vanligt” företag. Investeringar inom
sjukvården ger ex antal fler operationer på ett år. Investeringar i t ex
kulturskolan skulle vi inte kunna se resultaten av på flera år.
Att bredda basen för att kunna spetsa toppen på musikhögskolorna skulle ta
minst sju år om barnen söker in direkt efter grundskolan. Nio år, om
kulturskolan kunde ändra sin gammalmodiga regel om att man inte får börja
spela ett instrument förrän i trean. Kulturinvesteringen genererar
fortfarande inga pengar och kommer kanske aldrig att göra det. Kultur är
inget så konkret som ett bord! Under dessa år har man ”bara” skapat kreativa
aktiviteter åt barn som alternativ till data och tevespel.
Många av mina bästa minnen kommer från tiden på musikskolan i Örebro. Två
namn som jag gärna nämner är Kurt Gårsjö och Sten Göran Thorell.
Outtröttliga ledde dessa två symfoniorkestern och kammarorkestern och gav
oss elever upplevelser utöver det vanliga. Allt ifrån konserter till
sommarläger. Jag vill ge fler barn samma möjligheter. Det skapar inga pengar
men en meningsfull fritid. I längden ett rikare liv. Inga bord!
Känner ni några andragluttare som kan tänkas vilja spela ett instrument? Nu
är tiden att odla upp ett intresse för den klassiska bogen! Ni har till
mitten av maj på er att ragga morgondagens musiker. Många kulturskolor
saknar helt oboe, fagott och horn. Hur ska det gå i framtiden! Jag har inget
emot småstjärnorna eller fame factory. Jag skulle bara önska att ”den
västerländska konstmusiken i levande form”(noterad) var lika tillgänglig.
Att ett barn av egen fri vilja väljer bort fagott till förmån för klarinett
därför att klarinett låter vackrare. Inte för att barnet inte vet vad en
fagott är! Och alla som vill spela borde få plats i kulturskolan. En dröm är
att alla barn som får instrumentalundervisning skulle bli undervisade på
sitt instrument av en lärare med det instrumentet som huvudinstrument.
Var är alla skolorkestrar? Förr i tiden fanns de i alla fall i södra
Sverige. Spelande på skolavslutningar och vid andra lokala festligheter
skapade de en naturlig kontakt med sin publik. En självklar del av samhället
vars motsvarighet inte existerar idag. En rutinerad kollega sade en gång:
Bästa sättet att göra sig hörd i kultursammanhang är att bli aktiv medlem i
ett parti. Låt lokalpolitikerna se ett ansikte på kulturen så kan det ge ett
mer personligt engagemang från deras sida. URK!, ska man behöva gå så långt,
tänkte jag. Ändå förstår jag vad min kollega menar. Att visa upp sig som ett
”kulturbord”. För att tro, måste vissa människor se. Vi är alla unika
kulturambassadörer så fortsätt jobba med gräsrötterna! Ni har väl inte glömt
vad jag skrev i ett tidigare nummer om att sprida era biljetter till nya
människor?
Trägen vinner, hoppas jag.
Mia Streijffert
|